g'night
Idag sorterade jag all min tvätt. Som har legat i en tvättpåse sen innan nyår. Det tog inte så lång tid som jag trodde, när det kommer till organisering och att ordna så är jag ett proffs. Jag har det aldrig stökigt. Jag bäddar sängen varje morgon, även när jag inte har tid. Även när jag är hos pojkvännen.
Det visste ni kanske inte.
sleep tight, don't let the bedbugs bite.
passes by.
Förut skrev jag alltid. Dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Om allt, om ingenting. Om smärta och svärta. Om det svarta innuti som inte kunde komma ut. Om allt som gjorde ont, om allt jag inte förstod. Frågor, inga svar. Bara svart text på vitt. Jag var inte oskyldig, det har jag aldrig varit. Jag skrev om ondska, om sånt som ingen ska se eller veta av. Skrev aldrig namn, men alla visste ändå.
Och en dag slutade jag skriva. Det bara tog slut. Det svarta försvann och hålet krympte. Något annat kom istället och räddade mig långsamt. Räddade mig inte helt för det kan nog ingen annan än jag själv göra. Det känns som en klisché att skriva att kärleken räddade mig. För det var även kärleken som tog sönder mig. Men så var det i alla fall. Det var kärleken som räddade mig och som bytte ut det svarta mot något varmt och sött. Kärleken bytte bort hårda texter mot mjuka lakan och naken hud. Bytte bort nästan allt som gör ont.
Allt kan dock inte försvinna. Lite smärta finns alltid kvar. Hålet och svärtan. Lite finns alltid kvar. Men smärtan, svärtan och det hemska är inte samma som förut. Nu är det svarta rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att någon ska försvinna. För att det söta och mjuka som dras undan från fingrarna.
Men det är så det ska vara. Man måste alltid vara lite rädd. Man måste vara medveten. Jag litar för mycket på min man för att vara rädd. Jag är rädd men inte rädd på riktigt. Han försvinner inte. Jag försvinner inte. Vi försvinner inte. Löften bryts ju inte.
Stress gör att man presterar mer, visste ni det?
winter winds.
Tänkte på vägen hem idag. På allt och ingenting. På hur tungt huvudet känns, konstant. Helgerna räcker inte. Det gör ont i en att gå upp 06.00 varje dag, trots att man älskar sitt jobb. Det gör ont att ständigt bli förkyld eller sjuk. Det blir så när man jobbar med barn, det vet väl jag också, men det kan likväl vara jobbigt för det. Jag gick hemåt i alla fall, från bussen, och tänkte. Drog på mig luvan som är så skön men som jag vet inte är särskilt snygg på. Lutade huvudet bakåt, tunna snöflingor virvlade ner från en allt mörkare himmel. De jag inte fångade in i munnen och lät smälta försökte jag andas sönder istället. Försökte få dom att smälta med bara min andedräkt. Misslyckande. Bara kall luft i lungorna. Omöjligt. Benen smärtar, träningsvärken dag 2 är aldrig kul. En gatlykta träffar ryggen och jag ser min skugga framför mig och rycker till. Där går jag, med en luva på huvudet som är skön men inte snygg och med stela ben som bränner för varje steg jag tar. Jag ser ut som en vaggande gås. Tänker det för mig själv "en vaggande gås. En vaggande anka." Bryr mig så lite. Kommer fram till min trappa som leder mig uppåt, hemåt. 114 trappsteg, varje dag. Man får snygg röv i alla fall. Fast det räcker inte att bara gå där, tyvärr. Luvan gör att jag inte hör så mycket. Världen runt omkring mig är tyst. Bilarna hörs knappt. Snön knarrar lätt under skorna. Den hörs inte när den faller. Jag är också tyst. Det svider lite. Någonstans där inne. Har ingen anledning egentligen, men det har jag ju. Det är inte kul att vara förkyld hela tiden. Att det bara går runt. Det är inte roligt att min pojkvän är krasslig. Att vi inte kunnat ses så ofta som vi önskar, den här veckan. Det är vad jag tänker på. Med kylan runt kroppen, med mörkret över mig. Med kärleken i hjärtat och förkylningen i näsan. Jag tänker på hur mycket jag älskar min bästa vän, min pojkvän, och hur konstigt det är att snön bestämde sig för att komma nu, och inte på julafton.
fever fever leave my heart alone.
Bra bloggstart. Nej, inte direkt. Är så förkyld. Så sablans dundrans jävla jätteförkyld. Näsan bultar och ögonen svider. Måste gnugga dom drastiskt, återkommer om 5.
you and I.
Ni skulle bara veta. Vilka framtidsplaner jag och min man har. Vad vi sitter och tittar på, på internet. Vad vi pratar om, vad vi vill göra. Framtiden, speciellt hösten, ser riktigt lovande ut.
questions to be answered.
Jag är förvirrad i en ny html-värld. Hjälp mig, hur breddar man bloggen? Minns att det tog evigheter för mig att klura ut förra gången. 2007 vill säga. Har tappat förmågan att läsa mellan raderna. Och appropå rader, hur fixar man så att det faktiskt blir ett mellanrum mellan raderna? Så att det blir lite mellanrum i texterna. Lite space.
Verkligen tacksam för svar! (Som ni kanske förstår ska det alltså vara ett MELLANRUM mellan raderna, från näst sista meningen till den sista. Gah.)
forever young.
Jag har egentligen alltid bloggat. Så länge jag kan minnas. Jag började förvisso blogga, svart på vitt, år 2005, men innan dess bloggade jag nog i hjärtat bara. Jag har alltid tänkt ut vad jag skulle kunna skriva. Vad jag vill säga. Det senaste halvåret har det varit sådär med det. Jag har skrivit på min tumblr, lite halvhjärtat. Jag har försökt blogga på min andra blogg. Försökt här också, men det har ingen vetat om för jag berättade det aldrig. När twitter kom in i mitt liv blev allt mycket enklare. Jag kunde uppdatera där, hur många gånger jag ville! Allt som krävdes var max 140 tecken. Perfekt. Men på något sätt har det inte riktigt räckt till.
Det är därför jag kommer tillbaka. Till där jag startade. Till blogg.se. Och nu jävlar ska det bli något av det här! Jag vill inte bli nästa Kenza eller Blondinbella. Jag vill bara skriva och hoppas på att någon vill läsa det. Jag kollar ändå aldrig statistiken, så kommer inte få veta sannigen. Men om ni kikar in här, vem du än är, så lämna ett spår efter dig. Det gillade jag alltid, under mina glory days. Att få ett tecken på att det faktiskt fanns någon som läste det man skrev. Det gjorde att jag kände mig lite mer som en författare, än vad jag egentligen är.
Och just nu har jag bestämt att designen på bloggen ska se ut såhär. Tills jag kommer på något bättre. Jag har nämligen förträngt större delen av allt som kallas html-koder. Kunde det förut, som ett rinnande vatten. Men så bloggade jag också 7 dagar i veckan. Det är mycket som har ändrats, och mycket som kommer att ändras. Livet har knappt börjat. Nu kör vi.
