passes by.
Förut skrev jag alltid. Dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Om allt, om ingenting. Om smärta och svärta. Om det svarta innuti som inte kunde komma ut. Om allt som gjorde ont, om allt jag inte förstod. Frågor, inga svar. Bara svart text på vitt. Jag var inte oskyldig, det har jag aldrig varit. Jag skrev om ondska, om sånt som ingen ska se eller veta av. Skrev aldrig namn, men alla visste ändå.
Och en dag slutade jag skriva. Det bara tog slut. Det svarta försvann och hålet krympte. Något annat kom istället och räddade mig långsamt. Räddade mig inte helt för det kan nog ingen annan än jag själv göra. Det känns som en klisché att skriva att kärleken räddade mig. För det var även kärleken som tog sönder mig. Men så var det i alla fall. Det var kärleken som räddade mig och som bytte ut det svarta mot något varmt och sött. Kärleken bytte bort hårda texter mot mjuka lakan och naken hud. Bytte bort nästan allt som gör ont.
Allt kan dock inte försvinna. Lite smärta finns alltid kvar. Hålet och svärtan. Lite finns alltid kvar. Men smärtan, svärtan och det hemska är inte samma som förut. Nu är det svarta rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att någon ska försvinna. För att det söta och mjuka som dras undan från fingrarna.
Men det är så det ska vara. Man måste alltid vara lite rädd. Man måste vara medveten. Jag litar för mycket på min man för att vara rädd. Jag är rädd men inte rädd på riktigt. Han försvinner inte. Jag försvinner inte. Vi försvinner inte. Löften bryts ju inte.
Stress gör att man presterar mer, visste ni det?
Kommentarer
Trackback
