Sofia Lou

Tänkte på vägen hem idag. På allt och ingenting. På hur tungt huvudet känns, konstant. Helgerna räcker inte. Det gör ont i en att gå upp 06.00 varje dag, trots att man älskar sitt jobb. Det gör ont att ständigt bli förkyld eller sjuk. Det blir så när man jobbar med barn, det vet väl jag också, men det kan likväl vara jobbigt för det. Jag gick hemåt i alla fall, från bussen, och tänkte. Drog på mig luvan som är så skön men som jag vet inte är särskilt snygg på. Lutade huvudet bakåt, tunna snöflingor virvlade ner från en allt mörkare himmel. De jag inte fångade in i munnen och lät smälta försökte jag andas sönder istället. Försökte få dom att smälta med bara min andedräkt. Misslyckande. Bara kall luft i lungorna. Omöjligt. Benen smärtar, träningsvärken dag 2 är aldrig kul. En gatlykta träffar ryggen och jag ser min skugga framför mig och rycker till. Där går jag, med en luva på huvudet som är skön men inte snygg och med stela ben som bränner för varje steg jag tar. Jag ser ut som en vaggande gås. Tänker det för mig själv "en vaggande gås. En vaggande anka." Bryr mig så lite. Kommer fram till min trappa som leder mig uppåt, hemåt. 114 trappsteg, varje dag. Man får snygg röv i alla fall. Fast det räcker inte att bara gå där, tyvärr. Luvan gör att jag inte hör så mycket. Världen runt omkring mig är tyst. Bilarna hörs knappt. Snön knarrar lätt under skorna. Den hörs inte när den faller. Jag är också tyst. Det svider lite. Någonstans där inne. Har ingen anledning egentligen, men det har jag ju. Det är inte kul att vara förkyld hela tiden. Att det bara går runt. Det är inte roligt att min pojkvän är krasslig. Att vi inte kunnat ses så ofta som vi önskar, den här veckan. Det är vad jag tänker på. Med kylan runt kroppen, med mörkret över mig. Med kärleken i hjärtat och förkylningen i näsan. Jag tänker på hur mycket jag älskar min bästa vän, min pojkvän, och hur konstigt det är att snön bestämde sig för att komma nu, och inte på julafton.