Sofia Lou

Berns tre helger i rad. Det är kul men fan inte billigt. Nu måste jag spara, spara och inte gå ut. Inte till Berns i alla fall, hur kul det än är. Har en framtid att se framemot, en dyr framtid som kräver en hel del pengar. Jag ska inte bo kvar i Sverige, jag kommer ta min man och flyga över jordklotet och stadga en framtid i ett land som ligger 24 timmar härifrån. Jag längtar. Om 20 dagar har jag och min man varit tillsammans i 2 år. Ihop, i cirka 730 dagar. Ungefär. Det är ju skottår. I 7 år har vi känt varandra, min fina och jag. Jag pratar ofta med honom om framtiden, även om han tycker att det är viktigt att leva här och nu. Det tycker jag också. Men jag vill prata om framtiden. För jag räknar med att ha honom där. Han räknar med att jag ska finnas där. Men man måste leva här och nu också, inte bara drömma. Det är viktigt att vara vaken, så att man inte missar något. Jag vill uppleva allt, allt, med honom. Jag vill för allt i världen inte gå miste om något bara för att jag är för rädd för att tänka på en framtid utan honom. Men han sa till mig, för nästan en vecka sedan, att det är viktigt att sluta sikta så högt. Siktar man för högt faller man också hårt. Jag gör ofta det, för jag har ofta för höga förväntningar. Han sa att man måste sänka ribban lite, så att man får det att fungera. Så att det kan gå hela vägen. Och det vill ju jag. Det vill ju vi. Så nu kämpar jag, för allt vad det är värt, att inte sikta så satans jävla högt. Jag siktar på att leva. Att ta det som det kommer. Att leva, här och nu. Med den finaste personen jag någonsin blivit och kommer bli tilldelad. Och jag tänker inte skriva "jag älskar dig Axel" en gång till för man får inte slita ut orden och han vet det så väl ändå.