Empire state of mind.
Tidigt tidigt imorgon åker vi. Det känns bra, det kommer gå fort. Jag har fått vara med min fantastiska man i 2 hela dygn nu, sida vid sida hela tiden. Det har gjort allt lite lättare, även om jag vill att han ska följa med. Det kommer gå bra. Jag är redo, pengarna är växlade, väskorna är packade. Jag har suttit och spanat in vad jag ska handla från Victoria's Secret, kollat adresser till Marc by Marc Jacobs, huset där Carrie bor i Sex and the City och hittat ett gäng restauranger som jag inte ätit på som måste besökas. Det kommer bli bra. Så sjukt jävla bra. Så, nu kör vi. Jag kommer hem tidigt nästa söndag, den 15e.
New York, här kommer vi!
otacksamhet.
Just för stunden längtar jag inte ens till New York. Jag vill inte ens åka dit. Jag får bara ont i magen. Ont i kroppen, i hjärtat och i alla mina tankar. Jag måste då och då blinka bort tårar och andas djupa andetag. Det har inte med att jag är flygrädd att göra, jag har flugit så många gånger så jag vet hur det går till. Jag vet att det är onödigt att oroa sig. Det som är jobbigt är att åka ifrån. Jag vill inte. Vill.inte. Åka ifrån. Vill inte.
Jag pratar ofta med barnen på jobbet om att sakna. Att det är en jobbig känsla, men att det inte är något farligt alls med att sakna. Att det är bra att göra det ibland, så man kan uppskatta det man saknat, när man väl återser det igen. Oavsett om det är en sak eller en person. Jag har pratat med så många barn om det, tröstat när dom saknat sina föräldrar, berättat att alla saknar. Stora som små. Att det inte är något farligt utan bara helt normalt.
Och så sitter jag själv här nu, livrädd. För att sakna.
Det är den värsta känslan jag vet. Inte att oroa sig, att vara arg eller ledsen. Saknad är det värsta. Och jag är rädd för det. För den känslan.
Jag vill inte åka till New York. Inte just nu. Trots att det förmodligen är min sist familje-resa på länge, som jag får betald av mina föräldrar. Jag kan inte vara tacksam just nu. Jag vill inte åka. Inte åka ifrån. Vill boka en femte plats eller avboka min.
Jag vet att det är larvigt. Men jag hatar det. Hatar att vara ifrån.
Senast vi var ifrån längre än några dagar var första veckan i november, 2010. Jag åkte till Abu Dhabi/Dubai och solade i 7 dagar. Var bakfull och ledsen på planet dit, trots att min bästa vän bodde där då. På vägen hem sov jag hela vägen. I 9 timmar. Ville att det skulle gå fort. Ville landa fort. Komma hem fort. Hetsade i taxin. Skynda skynda.
Hade knappt hunnit vara hemma i en timme innan det ringde på dörren och där stod han, min fina. Som jag inte vill vara ifrån men som jag nu åker ifrån. I 8 förjävligt långa nätter.
När vi precis hade blivit tillsammans och skulle fira 3 månader ihop åkte han iväg. I 12 nätter. På partyresa till Malta med 10 grabbar. Jag var inte ens orolig. Vi hördes inte ens alla dagar. Men jag var ändå lugn.
Det har blivit värre nu. Nu när jag har hunnit inse (väldigt länge) att jag inte kan vara ifrån. Inte vill vara ifrån. Såklart vet jag att man måste, att det är nyttigt. Det vet väl jag också, och ibland måste man vara det. Men då är vi i samma land. Jag tycker inte om att åka bort. Till ett annat land. Med tidsskillnad som gör det svårt att prata i telefon. Som gör sms:en äckligt dyra. Jag gillar det inte.
Även om New York är min drömstad. Min bästa stad. Som jag inte har sett på 5 år och som jag behöver, och längtar efter. Så är jag otacksam. Otacksam för att jag får en resa dit.
Bara för att jag inte vill åka ifrån min pojkvän.
Men vi får inte glömma att han är min bästavän också. Min andra halva.
Mitt allt.
Det kommer gå bra, 8 nätter i staden som aldrig sover kommer gå fort.
Och jag kommer sakna. Men det kommer vara okej.
Det måste vara okej.
Jag måste bara förena mig med tanken.
För i övermorgon åker vi.
Jag längtar.
Och jag längtar till den 15e april.
Då vi landar på Arlanda igen,
och jag får hångla med min andra halva igen.
I have a dream.
Jag är sjuk. Fan för det. Har hyrt fyra filmer. Handlat för nästan tvåhundra kronor på apoteket. Ätit glass och pizza. Och drömt om ett liv bättre än det här. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv men jag vill ju bli något. Jag vill att det ska hända något. Jag trivs på mitt jobb och när det är vår i Stockholm är det världens vackraste plats. Men. Vem är jag? Ingen vet vem jag är.
I hela mitt liv har jag velat bli något annat än en vanlig svensk. Jag vill inte jobba med ett jobb där jag aldrig kommer synas, där ingen kommer veta vem jag är. Jag vill bli något mer. Något extraordinärt. Bli en kändis. Göra filmer. Skriva böcker. Synas i tidningar. Bli ett namn. Hur jävla töntigt är inte det? Men jag vill det. Jag vill bli något mer än bara en vanlig svensk som betalar skatt och tullavgifter. Jag vill bo i New York, skriva, bli ett namn. Jag har sett alldeles för mycket serier och filmer, och ja, jag vet att jag är drabbat av Sex and the City/Sarah Jessica Parker-syndromet, men vafan. Jag vill ta min man och bo i New York. Och låta något hända. Det känns som att det inte kan hända här. Sverige är fortfarande för litet och tar upp alldeles för liten plats på kartan.
Jag vet inte hur, men jag ska lyckas. På något jävla sätt.
Men först ska jag bli frisk. Helst nu, tack.
